mammamelie

En av de stora nackdelarna med att vara ensamstående är ju faktiskt den att vara själv ;). Att man får ta alla fighter själv, alla läggningar, alla allt... Något som håller mig vaken ibland på kvällarna är otrevlig dödsångest. Finns ju mycket ångestfyllt i det här, tanken på att inte få se sitt barn växa upp o.s.v. men framför allt är det nån slags ganska fånig rädsla över: om jag dör knall fall, hur lång tid tar det innan någon hittar oss och kan ta hand om sonen? Just detaljen med att det kanske skulle kunna gå ett dygn, men förhoppningsvis inte fler, utan att någon skulle undra, det kan hålla mig vaken. Nu är det tackochlov inte så vanligt att friska människor kring 30 dör väldigt plötsligt, men det är ganska klen tröst för även om det är extremt sällsynt så händer det. Man behöver inte ens dra det så långt, om jag trillar och slår mig medvetslös i badkaret? Det är klart att vi har kontakt med mina föräldrar eller min bror nästan varje dag. Men inte ens dem skulle bli så oroliga om vi inte går att få tag på en dag. Allt det övriga om att vara ensamstående kan jag hantera, men just det här: vem saknar oss tillräckligt snabbt? Det håller mig vaken. Och har gjort att jag hyperventilerat i mörkret.